Medverkande var:
- Maria Ahlsén, Medicine Doktor i fysiologi, biokemist och legitimerad kostrådgivare
- Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet och 3:e vice preses av Kungliga Vetenskapsakademien
- Mats Lekander, professor i hälsofysiologi vid Karolinska Institutet och Stressforskningsinstitutet.
- Christer Sturmark, moderator, förlagschef på Fri Tanke, ordförande i föreningen Humanisterna
Erik Enby:
För mig som sedan snart 40 år försökt att få en uppfattning om huruvida olika former av kronicitet kan förbättras genom att påverka långvarigt sjuka med icke gängse terapier var det förvånande att ta del av hur dessa personer argumenterade när det gällde sådana terapiers vara eller icke vara.
Samtliga i panelen nämnde inte med ett ord något om själva sjukdomsbegreppet. Hur kom det sig? Är man dålig på något sätt, så går man ju till doktorn. Ibland ställs diagnosen leukemi på grund av de symptom som föreligger. Detta är alltså en beteckning på ett tillstånd, men det säger ingenting om tillståndets djupaste natur, dvs den process som orsakar sjukdomsbilden. På samma sätt är det när det gör ont någonstans. Man har värk, men varför har man värk?
De bakomliggande orsakerna till olika ihållande symptombilder, allvarliga som mindre oroande, var vad jag började undra över. Detta ledde till att jag började mikroskopera de sjukas vävnader och kroppsvätskor för att se om jag i dessa kunde hitta något som kunde tänkas hänga samman med eller kanske rentav orsaka de olika kroniska sjukdomsbilderna.
Det visade sig då att all kronicitet hade samband med för mig helt okända mikrofloror som växte i de kroniskt sjukas kroppar. Vad skulle jag tro om allt det som jag upptäckte under tiden som detta arbete pågick? Här var det plats för tolkning. Jag kände på mig att alla dessa mikrofloror i tumörvävnader och kroppsvätskor och kapillärblod hade med sjukdomstillstånden att göra. Detta så mycket mer som flororna växte på objektglasen i mikroskopet. Det kunde ju då vara så att sådan växt även pågår i den sjukes kropp. Då växt pågår i en jordmån ändras denna.
 |
| dr Erik Enby, enby.se |
Resonemanget ledde till att jag började förstå att de växande mikrofloror som jag såg i mikroskopet sannolikt ändrade och därmed också förstörde vävnader i den sjukes kropp, vilket ju kunde resultera i en långsam utbyggnad av olika sjukdomsbilder.
Orsakade denna okända mikrobiologiska ”växt” alla former av kronicitet? Ju mer jag mikroskoperade desto mer övertygad blev jag att det kunde vara så. Hade jag upptäckt något? Troligen inte, men en återupptäckt var det sannolikt frågan om.
Det blev långsamt självklart för mig att den okända mikrobiologiska växten måste elimineras eller dämpas för att den kroniskt sjuke i någon mån skulle kunna förbättras och att detta kunde åstadkommas med antiseptiska terapier.
Terapier med antiseptisk effekt fungerar men knappast placebo
Nu började jag förstå vad som var lösningen. Det var terapier med antiseptisk effekt. Sådana fanns att tillgå i mängd i den icke gängse medicinens terapiarsenal, vilken man som läkare inte fick använda sig av i handhavandet av patienterna. Jag började behandla mina kroniskt sjuka patienter med sådana terapier och detta fortgår då behandlingsresultaten därvid har varit mycket goda.
Ovanstående medicinska honoratiores däremot dristade sig till att utan någon som helst saklig grund bortförklara nästan all förbättring som sker i samband med behandling med sådana icke gängse medel och det så mycket mer som detta sätt att arbeta med de kroniskt sjuka inte var i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Alla förbättringar av de sjuka som därvid kunde noteras berodde enligt de medicinska makthavarna i panelen på den så kallade placeboeffekten.
Det var också märkligt att man inte verkade ha en susning om att tumörväxt ibland verkar gå i stå när man påverkar den bakomliggande sjukdomsprocessen med antiseptiska icke gängse terapier. Att sådant händer måste ha att göra med att tumörsubstans är full av okända mikrobiologiska växtprocesser, som till och med kan tänkas utgöra en tumörvävnads helt normala tillväxtzon.
Troligen händer det att sådana processer hämmas i sin aktivitet när man fyller den sjuka organismen med antiseptiska icke gängse terapier. Varför talade man inte om detta? Kan det vara så att experterna tiger om detta eller är de okunniga om vad som orsakar att en tumör växer fram och den vävnadsförstörelse som sker när kronisk sjukdom pågår? Det är på sin plats att panelens experter förklarar sig. Vad vet de och vad vet de inte!
Både Dan Larhammar och Mats Lekander betonade vikten av att inte luras utan hålla sig till fakta när man talar om hur det ligger till med sjukdom och på vilka grunder man väljer ut en rimlig behandling till den sjuke.
Homeopatin är inne på ett intressant spår
I samtalet diskuterade man också den homeopatiska behandlingsmetoden. Jag måste tyvärr tillstå att de som uttalade sig om denna inte visade att de förstod hur eller på vilket sätt denna terapiform påverkar den sjuke och hur man väljer ett för den kroniskt sjuke passande homeopatikum.
Jag klandrar dem inte ty det är sannerligen inte lätt att komma åt denna kunskap, det vill säga välja rätt medel och ordinera det så att kronisk sjuklighet avtar när patienten låter sig behandlas med detta.
Man måste till att börja med ha klart för sig att en homeopatisk behandlingspåverkan inte är kemisk till sin natur utan en fysisk inverkan på organismens kraftfält, som vid en pågående kronicitet alltid har förskjutits på olika sätt. Man säger att det föreligger en så kallad obalans. En sådan kan påvisas. Med rätt homeopatikum kan sådana obalanser elimineras.
När detta händer vrider sig kroppen, vilket tydligt kan registreras om man har patienten liggande på en brits och lägger ett för patienten väl avpassat homeopatikum i dennes så kallade aura. Det händer alltså något mycket märkligt när man påverkar den sjuke med ett väl avpassat homeopatikum och när man rätar upp organismens kraftfält leder detta till att den sjuke upplever förbättring.
Fältet är överordnat organismen som helhet och om det är symmetriskt fördelat över organismen upplevs det så kallade hälsotillståndet. Fältet håller i organismen livet ut och när det avviker slutar individen att fungera. Det går att testa de homeopatiska medlen via den sjukes kraftfält och man kan visa att de olika så kallade ”sockerpillerna” är olika till sin natur.
Icke passande homeopatikum orsakar ingen vridning. Homeopatisk behandling innebär alltså en subliminal fysisk inverkan på den sjukes organism via dennes kraftfält och det homeopatiska medlet måste vara helt i samklang med obalansen i detta för att denna skall elimineras. Det finns därför ingen vetenskaplig metod inom den medicinska forskningsvärlden med vars hjälp man kan bekräfta att och hur och om homeopatin kan utöva en påverkan på en sjuk organism.
Man måste till slut inse att denna metod är på gränsen till att vara mystisk till sin natur och dess terapeutiska verkningsgrad kan inte utredas med gängse rationella medicinska undersökningsmetoder.
Jag kanske bör tillägga här att efter det att kraftfältet har avvikit från organismen och döden således inträffat håller organismen inte samman längre utan bryts ganska fort ner. Denna förstörelse av vävnader börjar redan när man lever och det i samband med att en obalans i kroppens kraftfält utvecklar sig. Varför obalanserna uppstår kan jag inte gå in på här, men bara tillägga att de sjukdomsalstrande mikroflororna tar fart när kraftfältet lämnar.
Obalanser kan tolkas som ett tecken på att kraftfältet är på väg att avvika från organismen. De medicinska honoratiores avfärdar ex cathedra, den homeopatiska behandlingsmetoden som totalt overksam och påstår sig ha utrett att denna overksamhet är ett faktum. Dock har de gjort detta med hjälp av undersökningsmetoder som alltså inte är avpassade för det som skall undersökas.
Dan Larhammar hävdade att de icke gängse terapierna är hälsovådliga och rent av farliga. Detta så mycket mer som det inte finns några belägg, som talar för att de teorier som försvarar användandet av sådana terapier är riktiga. Jag har hört honom hävda detta i åratal.
Då jag nu tittar tillbaka på min 40-åriga verksamhet med antiseptiska terapier, förstår jag i ljuset av det som jag har kommit fram till, då jag mikroskoperat kapillärblod och vävnader från kroniskt sjuka och olika former av cancersubstans, att mängder av så kallade alternativa terapier som använts sedan årtusenden har levat kvar just därför att de mycket ofta besitter antiseptiska egenskaper.
Magsjukdomar
Just sådana terapier förbättrar anmärkningsvärt ofta de sjuka. Eller vad sägs om Samarin som folk druckit i 100 år i Sverige därför att man märkt att detta medel kan hjälpa mot magbesvär?
Nu är det så att gastriter och magsår orsakas av den så kallade helikobakterinfektionen. Denna pusselbit kom 2005 och belönades med ett nobelpris. Natriumbikarbonat i Samarinet är antiseptiskt och hämmar sannolikt denna infektion, varför vi nu äntligen vet lite mer om varför magbesvären kan lindras av detta medel. Jag tycker givetvis ändå att man skall sträva efter att försöka ta reda på varför olika former av kronicitet ofta dämpas när man påverkar med icke evidensbaserade terapier.
I arbetet med kroniskt sjuka måste man dock få bortse från att vetenskapliga bevis ännu inte föreligger, speciellt om dessa terapier kan tänkas ha antiseptisk effekt precis som i fallet med gastriter och magsår, som i långa tider har dämpats med den antiseptiska substansen natriumbikarbonat i Samarin.
Detta inser man när man får veta att dessa magbesvär beror på en infektion. Således är det fullt möjligt att komma rätt i valet av en rimlig terapi utan vetenskap och evidens. Än mera självklart är det att tänka på detta sätt om man betänker att mikrosvampar och mikrober åstadkommer all förstörelse och nedbrytning av organiskt material inom både biologi och zoologi.
Jag vill ändå försöka förstå vad Dan Larhammar i grunden menar när han hävdar att icke gängse behandlingar är hälsovådliga. Det måste ju ändå vara så att han menar vad han säger. Men vad grundar han sina uttalanden på? Det hela är svårbegripligt, ty folk har ju varit sjuka i årmiljoner, eftersom allt liv slutar med sjukdom och död och man har prövat allt för att dämpa olika former av sjuklighet. Det som därvid har visat sig vara användbart mot olika former av sjuklighet glöms inte utan sådan kunskap lever kvar i långliga tider.
Ändå ligger det mer än man skulle tro i det som Dan Larhammar hävdar, vilket kan förklaras enligt nedan.
Flocken
Människan är en flockvarelse. I en flock lever många tillsammans, samarbetar och ger varandra trygghet. Om alla är friska i flocken, innebär det alltså stora fördelar för den enskilde att få vara upptagen i denna. Om flocken försvagas, innebär detta att livsvillkoren för många av de enskilda i flocken försämras på olika sätt. Sjukdom försvagar alltid flocken, men om de tärande elimineras och de kvarvarande friska flockmedlemmarna skapar nya fräscha individer stärks flocken och erbjuder åter en attraktiv tillvaro att vistas i för den enskilde.
En läkares första uppgift är att hjälpa den enskilde att klara av sin sjukdom så bra som möjligt. Bota kan han inte, ty det kan ingen och ”ta din säng och gå” existerar inte i sjukvården. Däremot måste vi tro att läkaren kan förbättra den sjuke. Om vi inte tror detta, kan vi ju lägga ner allt det som sjukvård innebär.
Alla som har drabbats av kronisk sjukdom, men som fått uppleva förbättring kanske ända till symptomfrihet i samband att de låtit behandla sig, är ändå ofta mer eller mindre oroliga för att återfalla i sjuklighet. Det hänger samman med att ingen innerst inne egentligen tror att det går att bli helt bra från en kronisk åkomma och speciellt oroligt blir det på denna punkt om sjukligheten är av allvarlig natur.
Sammantaget skulle detta kunna betyda att ju ”bättre” terapierna är desto mer ökar mängden behandlade individer i flocken som riskerar så kallade återfall – försämringar – men de får också möjligheten att leva längre med de kroniska sjukdomstillstånden och då de sjuka ofta är i hög ålder kan detta leda till att också de gamla i flocken ökar i antal.
Det blir med andra ord – i varje fall för homo sapiens – mer och mer att ”dra på” ju ”bättre” terapierna är, då bot inte kan garanteras.
En djurflock stärks genom att eliminera de individer som på något sätt inte hänger med och undanröjer den därigenom uppkomna bristen på flockmedlemmar genom att se till att det föds nya friska och optimalt fungerande individer. Resonerar man på detta sätt blir bra terapier attraktiva för de kroniskt sjuka, men på något sätt hälsovådliga för flocken. Bra terapier kan alltså vara till stor fördel för den enskilde, men till nackdel för flocken.
Om Dan Larhammar ser det på detta sätt när han säger att icke gängse terapier är hälsovådliga, vilket jag tycker är att ta i för mycket, så har han ju ur flocksynpunkt inte direkt fel när han uttalar sig som han gör.
En annan intressant sak är att det alltid finns en elit i en flock. De som inte hör till denna ser oftast upp till eliten och vill gärna komma in i detta lilla gäng, om de bara kunde. Eliten är naturligtvis mycket angelägen om att de i flocken ingående undersåtarna inte blir alltför drabbade av sjuklighet, även om vissa tjänar mycket på sådan, ty det är ju bra att även ha folk till hands som uträttar saker istället för att som eliten bara gå omkring med sin intelligens.
Både undersåtar och elit luras alltid om tillfälle ges, men eliten har alltid störst möjlighet att bedriva lurendrejeriet riskfritt. Bland annat kan eliten till sjuka undersåtar leverera för flocken icke hälsovådliga terapier och därtill ta bra betalt för dessa, vilket i förlängningen kan leda till att eliten, då krämpor och sjuklighet med tiden gör sig alltmer gällande bland dessa individer, får råd att konsultera en sjukvårdsverksamhet ute i världen, som vet hur man med de för flocken hälsovådliga terapierna hämmar de sjukdomsalstrande mikroflororna i de kroniskt sjukas kroppsvätskor, vävnader och olika former av cancersubstanser med märkliga förbättringar av dessa flockmedlemmar som följd.
Konsekvensen av hela resonemanget blir att när så många i en flock blir sjuka att de kan ta makten över de få kvarvarande friska i eliten, kan det bli så att alla sjuka kanske kan få komma i åtnjutande av de för flocken hälsovådliga alternativa, antiseptiska behandlingar som finns att tillgå, men då kommer ju förstås till slut hela flocken att bestå av individer som bara väntar på att återfalla i sjukdom
