The End Of Alzheimer's

Med två föräldrar som båda led av demens/Alzheimers sjukdom blev varje ny positiv upptäckt om denna fruktansvärda sjukdom ett ljus i mörkret. De som överlever den andra, mer och mer utbredda, degenererande sjukdomen cancer, kan med stor sannolikhet räkna med att vid en eller annan tidpunkt drabbas av demens i en eller annan form.

Den välrenommerade forskaren, amerikanen Dale Bredesen, verksam på University of California i Los Angeles, har vid kliniska studier nu för första gången visat att det går att vända den nedåtgående Alzheimerska spiralen. Han går emot det allmänna forskningsläget och visar att Alzheimer egentligen är en skyddande respons på tre processer i kroppen: näringsbrist, inflammation och toxiska substanser eller en brist på molekyler som stödjer en positiv utveckling av nervsynapserna. Han bygger sin tes på den upptäckt som han och hans kollegor år 1992 gjorde av så kallade ”dependence receptorer”, receptorer som skapas av cellerna och som måste bindas upp till en specifik molekyl, för att inte sätta igång okontrollerad celldöd. Det är just precis celldöd i hjärnan som inträffar när Alzheimer/demens utvecklas. Alois Alzheimer, som sjukdomen Alzheimer är uppkallad efter, upptäckte år 1906 ”plack” i hjärnan när han dissekerade en död Alzheimerpatient.

I dag vet man att detta ”plack” är ett protein som har fått namnet amyloid-beta. Bredesen visar att proteinet är en produkt av en ”dependence receptor”, som han kallade APP (Amyloid Precursor Protein – på svenska: förlöpare till amyloid). APP kan då antingen leda till celldöd, om det inte binder till en specifik molekyl, eller verkar stödjande för en positiv utveckling av hjärncellerna, om det binder sig till denna molekyl. En persons genuppsättning påverkar till stor del vilken riktning som APP tar, men den goda nyheten är att även den generella miljön inne i kroppen även kan påverka processen.

Bredesen menar att det finns tre olika typer av Alzheimer/demenser, vid vilka varje patient kan lida av en typ eller en blandning av två, alternativt tre av dessa typer. Utvecklingen av de två första typerna av Alzheimer beror till stor del på generna. De som har en eller två uppsättningar av den så kallade Alzheimergenen APoE4 utvecklar oftast den inflammatoriska varianten av sjukdomen, Alzheimer, typ 1. Medan inflammation hos våra förfäder var nödvändig för att skydda mot de faror som fanns på den tiden, så lever den moderna människan mycket längre och inflammationerna bildar i högre åldrar grunden för dagens välfärdssjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdom, artrit, cancer och så vidare.

En historisk tillbakablick
Genen APoE4 muterade för ett par hundra tusen år sedan till APoE3 och nu bär de flesta människor på två uppsättningar av denna muterade gen. De som har just den här genvarianten löper egentligen en mycket liten risk för att utveckla Alzheimer, men generna kan fortfarande utgöra en risk under vissa omständigheter. Typ 2 är atrofisk och kan förekomma hos dem som har en eller två av APoE4, men även hos dem som bara har två uppsättningar av APoE3. Sjukdomssymtomen vid typ 2 börjar något senare än vid typ 1, och de typ 2-drabbade får inte inflammationer, vilket man får om man drabbas av typ 1-varianten, utan hjärncellerna försvinner gradvis vid typ 2.

Typ 3 är den typ av Alzheimer/demens som utvecklas som en konsekvens av för många toxiska substanser, som till exempel av kvicksilver från amalgamfyllningar eller andra kemiska substanser som människor kan utsättas för och som kroppen inte klarar av att göra sig av med. Denna typ drabbar oftast människor som bär på APoE3-genen. Intressant är, enligt Bredesen, att det är Alzheimer typ 1, som är den variant av sjukdomen som är lättast att behandla, medan typ 3 kan vara mer besvärlig om inte kroppen renas från alla miljögifter.

En ny förklaringsmodell
Bredesen inför tanken om Alzheimer som ett hus som har 36 ”läckor” i taket och som måste tätas för att människan ska kunna fungera normalt igen. Detta går emot det generella antagandet att Alzheimer skulle
kunna botas med ett enda piller, så som sjukvården i dag behandlar Alzheimerpatienter – en metod som dock inte alls fungerar, menar Bredesen. Han har utvecklat det som han kallar för ”cognoscopy”, en bred undersökning som ska ta hänsyn till alla de 36 ”hålen” och som testar gener, inflammationer, infektioner, insulinresistens, toxiner, hormonbalans och sist men inte minst patientens homocysteinhalt. Varje patient har sin unika sammansättning av ”takläckor” och varje patient ska därför ha sin specifika behandling, vilken skiljer sig från patient till patient. Bredesen har alltsåzen helhetssyn på människan, och utifrån den frågar han sig om ”varför” patienten drabbas, i stället för den fråga som vanligen ställs av den offentliga sjukvården, nämligen ”vad” har patienten drabbats av?

ReCODE
Det som är intressant med Bredesen är att han på 2000-talet, i egenskap av traditionell forskare med flera hundra publikationer i vetenskapliga tidskrifter, vände på klacken och började tänka ”utanför boxen”. I denna nya typ av forskning allierade han sig med forskare och läkare som var specialiserade inom funktionsmedicin. Bredesen skriver i
boken att det var hans fru som var allmänläkare som lade vikt vid kost och livsstil i sin behandling av patienter, och det var hon som fick in honom på detta spår. Bredesen kombinerar sin forskning och sina medicinska undersökningar med ett kost- och livsstilsprogram samt ett detoxprogram när han anser det vara nödvändigt. Flera av de patienter som använder sig av Bredesens program, ReCODE (Reversing Cognitive Decline) har ”fått sina liv tillbaka”, inte minst till glädje för sina närmaste, och även till glädje för samhället som då kan få färre ekonomikrävande långvårdspatienter att ta hand om. ReCODE bygger på en utvärdering av varje patients ”cognoscopy”. Efter utvärderingen får varje patient ett program som är anpassat efter dennes specifika provsvar. I programmet ingår kostförändringar i funktionell medicinsk anda, med tonvikt på en ketogen kost med mycket lite kolhydrater, eventuella mediciner som kan upprätta balansen av till exempel hormoner, kosttillskott samt livsstilsförändringar där fysisk träning, stressminskning och tillräckligt med sömn ingår.

Nyckeln till förutsägbarhet
Bredesen menar att alla borde göra ett gentest för att få veta sin egen risk för att utveckla Alzheimer. För många var ju detta tidigare en skrämmande tanke, eftersom de inte ville få reda på om de var förutbestämda att bli Alzheimerpatienter på äldre dagar. Med kunskapen som Bredesen har gett oss i denna bok blir emellertid ett gentest hellre en nyckel till att kunna leva ett längre och vaknare liv än domen om att sluta som ett vårdpaket på långvården. Bredesen menar även att alla över 45 år borde göra en ”cognoscopy” för att utvärdera sin status. Det är ju inte bara ”Alzheimergenen” som utgör en risk, utan livsstil och miljögifter kan också leda till att demenser utvecklas. Bredesen visar tydligt att behandlingen med ReCODE har mest effekt om den sätts in i ett tidigt skede av sjukdomsprocessen.
Genom en ”cognoscopy” kan varje person utveckla sin egen personliga profil med utgångspunkt i Bredesens välbeskrivna detaljer, helst i samarbete med en läkare. Problemet i Sverige och Skandinavien är tyvärr generellt sett det att mycket få läkare skulle godta att göra en ”cognoskopy”, eftersom detta inte är något som de har lärt sig på medicinska institutioner eller i sin utbildning. Det blir då enklare för dem att helt enkelt godta att Alzheimersjukdomen inte kan reverseras, och av lättja ordinerar de ett piller som i bästa fall kanske tätar något av ”hålen i taket”.

En bok för alla
Bredesens bok måste läsas av alla över 45, den ålder då vår kropp börjar känna av de påfrestningar som dagens livsstil, mathållning och miljögifter utgör på våra kroppar. Boken ger hopp till många patienter och deras anhöriga. Bredesens program medför även en uppenbar samhällsnytta, eftersom metoden leder till friskare äldre människor som inte behöver de vårdplatser som alla i dag pratar om kommer att belasta kommunernas ekonomi lång tid framöver, i synnerhet med en raskt ökande äldre befolkningsgrupp. Boken är för övrigt en ovärderlig källa för dem som vet att de har Alzheimer/demens i familjen/släkten och som genom ReCODE kan komma undan det som ofta betecknas som ”ett öde värre än döden”.