Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse

Recensionsdatum: 2016-12-01  |  Författare: Peter Gøtzsche  |  Recensent: Bo Zackrisson

Förra året skrev jag en längre artikel om den danske läkaren, forskaren, chefen för det danska Cochranesamarbetet och författaren Peter Gøtzsche och hans tegelsten ”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet” (Karneval förlag, 2015) – se 2000-Talets Vetenskap nr 5/2015. Boken var en svidande vidräkning med det läkemedelsindustriella komplexet. I detta komplex ingår även våra myndigheter samt stora delar av hälso- och sjukvården, eftersom dessa så lätt låter sig förblindas av industrins bedrägliga propaganda. Bara det faktum att receptbelagda mediciner, utskrivna i rätt dos till rätt patient, utgör den tredje största dödsorsaken i USA och Europa efter hjärt/kärlsjukdom och cancer, borde få var och en att stanna upp och tänka efter – att vi så länge har låtit oss bedras av industrins bedrägliga påverkan väckte Gøtzsches väldiga vrede. Av bokens 22 kapitel ägnade han kapitel 17 och 18 åt att granska psykiatrin, vilken han bland annat kallade för läkemedelsindustrins paradis.
Uppföljaren
Nu har Gøtzsche kommit med en uppföljare, en ny tegelsten, där han koncentrerar sig på just psykiatri och medikamentell behandling av psykisk sjukdom – ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” (Karneval, 2016). I denna nya bok är han om möjligt ännu mer upprörd och förbannad över sakernas eländiga tillstånd. Först vill jag komma med en personlig reflektion: – Jag har under flera decennier levt med en nära anhörig som har lidit av psykisk sjukdom. Han insjuknade i de sena tonåren och försökte leva ett någorlunda anständigt liv, men de sista 20 åren var verkligen ingen dans på rosor för honom. Han var svår att komma in på livet och ville försöka klara sig själv. Det gick sisådär. Jag har alltså in på bara skinnet fått uppleva hur svårt det är att komma tillrätta med psykisk sjukdom. Jag kände mig oförmögen att hjälpa till. Sjukdomen gick i skov, stundom blev den lite bättre, men ganska snart kom det alltid ett återfall av psykisk ohälsa. Medicinerna gjorde möjligen lite, kortvarig nytta – inte mycket mer än så. I det långa loppet blir livet, för den psykiskt sjuke, en utförsbacke som i de flesta fall slutar med en alltför tidig död. Min nära anhörige, som förresten var min lillebror, följde precis den vägen.

Misslyckandet
Gøtzsches bok handlar genomgående om psykiatrins misslyckande. Huvudorsaken till misslyckandet är att de mediciner som har tagits fram, på lång sikt gör mer skada än nytta. I Europa och USA dödar psykofarmaka, en halv miljon människor som är 65 år eller äldre. Det gör psykofarmaka till den, i den ålderskategorin, tredje största dödsorsaken efter hjärt/kärlsjukdom och cancer. Budskapet känns igen från den första boken. Trots att ledande psykiatriker – i boken kallas de för silverryggar – hävdar att psykofarmaka både är nyttiga och räddar liv, så hävdar Gøtzsche att det är precis tvärtom. Industrins ständiga behov av ökad försäljning och ökade vinster gör att den ständigt försöker finna nya marknader för sina droger. Till sin hjälp har den farmakologiska industrin sina silverryggar som villigt ställer upp och ger drogerna akademisk legitimitet.

Vad är psykisk sjukdom?
Här föreligger det ett verkligt stort problem. Det går nämligen inte att ta ett blodprov och få fram något biologiskt mätvärde för att konstatera om det föreligger psykisk sjukdom eller inte. Allt bygger på subjektiva bedömningar och på de konsensuskriterier som de dominanta silverryggarna inom American Psychiatric Association har kommit överens om genom handuppräckning. Dessa kriterier blir ständigt allt fler och sammanställs i diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Sedan några år tillbaka har den femte reviderade upplagan av DSM kommit ut på marknaden. För varje upplaga av DSM har antalet diagnoser och kriterier ökat. Detta har obönhörligen lett till att allt fler patienter kommer att få en psykiatrisk diagnos med efterföljande farmakologisk behandling.

Godtyckliga kriterier
Just de subjektiva bedömningskriterierna kan få väldigt märkliga resultat. Gøtzsche berättar om att när flera läkare fick bedöma flera friska personer enligt DSM-kriterierna, så bedömdes en fjärdedel av dessa vara psykiskt sjuka. Allen Frances var ordförande för DSM 4. Han avgick sedan i protest, eftersom han menade att psykiatrin nu var i full färd med att konstruera flera falska epidemier av ADHD, autism och bipolär sjukdom, främst hos barn. Utvecklingen i USA har gett honom rätt på den punkten! Överdiagnostiseringen och övermedicineringen har blivit ett ännu värre problem än vad sjukdomarna i sig är för dem som drabbas. Gøtzsche skriver ”Det är psykiatrin som har blivit galen, inte våra barn”.

Hjärnskador av mediciner
Ingen kan ifrågasätta att psykofarmaka, antidepressiva, neuroleptika och andra psykotropa droger i vissa fall kan göra viss kortvarig nytta. Det kan de nämligen göra. Det stora problemet är att långvarig behandling med dessa läkemedel på sikt leder till kroniska hjärnskador. Gøtzsche hävdar bestämt att det inte finns något kemiskt botemedel mot psykiska sjukdomar. Han skriver ”Antipsykotika botar inte psykos, antidepressiva botar inte depression och ångestdämpande mediciner dämpar inte ångest”. Däremot kan de ge något som med en viss marknadsföringsterm kallas för ”biverkningar”. Just begreppet biverkning vill få oss att tro att det handlar om ett mindre problem – en bisak – trots att det handlar om att biverkningarna ofta dominerar sjukdomsbilden. Exempel på sådana biverkningar är den sexuella oförmågan vid SSRI och den extrema slöhet som ofta drabbar patienter som får antipsykotiska preparat. Gøtzsche slår fast att SSRI-preparaten har många förfärliga biverkningar, bland annat självmord, försök till självmord, mord och dråp. Gøtzsche går så långt att han betraktar antipsykotika som antihumana, eftersom de omöjliggör för individen att leva ett normalt liv. Det blir omöjligt att läsa, tala, tänka, koncentrera sig, vara kreativ – överhuvudtaget allt som konstituerar en människa. Författaren är tydlig med att psykisk sjukdom inte i sig orsakar hjärnskador. I stället hävdar han att antipsykotiska mediciner i sig faktiskt leder till hjärnskador. När dessa antipsykotiska preparat har visat sig kunna döda hjärnceller på ett effektivt sätt, så har forskare övervägt att studera om de skulle kunna användas som behandling mot hjärntumörer.

Myndigheternas roll och ansvar
Läkemedelsmyndigheterna har regelmässigt visat sig stå på den farmakologiska industrins sida. Branschen bagatelliserar rapporter om allvarliga biverkningar. När rapporterna om biverkningar på grund av ett läkemedel så småningom blir så pass många att det inte längre går att negligera problemen, så har läkemedlet ofta funnits på marknaden i gott och väl tio år eller mer och läkemedelsföretaget har under denna tid tjänat många, många miljarder dollar på försäljningen. I kapitlen 3 till 7 avhandlar författaren i tur och ordning vad som kännetecknar depression, ångest, ADHD, schizofreni, bipolär störning och demens. Författaren gör en grundlig granskning av tidigare forskning och konstaterar att den vetenskapliga basen för att drogerna skulle göra någon nytta är mycket bräcklig. I kapitlet om depression återberättas historien om hur John Virapen, tidigare vd för Eli Lilly i Sverige, försökte muta sig till ett svenskt godkännande av Lillys lyckopiller – det första SSRI-preparatet – Prozac/ Fontex. Det var Anders Forsman, en svensk rättspsykiater, som mot ”svarta pengar under bordet” åtog sig uppdraget. Trots att mutskandalen blev offentlig i DN år 2007, så kunde rättspsykiatrikern sitta kvar som ledamot i Socialstyrelsens Rättsliga Råd. Forsman kunde inte dömas för mutbrott, eftersom han arbetade för Socialstyrelsen som utomstående konsult.

ADHD
Denna diffusa diagnos är författaren extremt kritisk till. Han ser forskningen omkring diagnosen som ett ”katastrofområde – både när det gäller diagnos, klinisk forskning och de skador som drabbar miljontals friska personer” på grund av medicineringen. Gøtzsche hävdar att medicinerna gör mer skada än nytta. ADHD är ingen sjukdom, skriver han, och kräver att alla ADHDmediciner borde tas bort från marknaden. Det är helt uppåt väggarna att behandla beteendeproblem med medicin, hävdar han.
Bipolär sjukdom
Under 20 år har bipolär sjukdom spridit sig epidemiskt i USA, främst hos barn. Antalet barn som har fått diagnosen har ökat 35 gånger! Ökningen beror bland annat på att nästan vilket barn som helst kan få diagnosen – det räcker att barnet har fått några vredesutbrott. Det har även visat sig att barn och ungdomar som behandlas för depression löper en kraftigt ökad risk att bli bipolära. Gøtzsche går även igenom behandling med elchocker (ECT), som han utan omsvep anser bör förbjudas, eftersom den förstör människor och används som tvångsbehandling. Gøtzsche är till synes oerhört kritisk till hur den moderna psykiatrin behandlar patienterna. Han har själv sett hur människor i hans närhet har tagit skada av den behandling som ges.

Är psykoterapi en lösning?
Vilka är då författarens alternativ till den farmakologiska behandlingen? Gøtzsche ser psykoterapi som ett bra alternativ. Det finns många varianter och många bakomliggande teorier till olika terapiformer, men det är mindre viktigt. Det viktiga är att terapeuten är empatisk och kan skapa en bra relation till patienten. Psykofarmakabehandlingen gör ofta att patienten personlighetsförändras och känner sig avtrubbad och i underläge. Det gäller i stället att respektera patienterna och att tillsammans med dem försöka förstå vilka problem de egentligen brottas med. Det är enligt Gøtzsche det första steget i den läkande processen. Psykoterapi är i regel inte heller förknippad med några skadliga biverkningar. För att göra den mer kostnadseffektiv kan den dessutom genomföras i grupp. Författaren är helt övertygad om att den allmänna psykiska hälsan i samhället skulle bli avsevärt bättre om man kraftigt minskade läkemedelsbehandlingen och i stället ökade andelen psykoterapeutisk behandling. Ett problem är förstås att det för närvarande råder stor brist på legitimerade terapeuter, men en icke legitimerad terapeut kan faktiskt också göra stor nytta, hävdar Gøtzsche och han redovisar även flera studier som har visat på nyttan av fysisk aktivitet i samband med psykisk ohälsa.
Kritik
Det är självklart att Gøtzsches oförsonliga kritik mot läkemedelsindustrin, myndigheterna och ledande opinionsbildande läkare, inte har fått stå oemotsagd. Man har bedrivit en häxjakt mot honom och det är intressant att notera att även journalistkåren har medverkat i drevet mot honom. Av boken att döma så tycks dock försöken att knäcka honom ha misslyckats. En viss kritik vill jag rikta emot den behandlingsmöjlighet som Gøtzsche inte tar upp i sin bok – en möjlighet av mer konstruktiv natur – ortomolekylär medicin. Jag skrev om det i samband med min artikel om Gøtzsches första bok – se i nr 5/2015. Det handlar givetvis om Gøtzsches totala ointresse för den ortomolekylära medicinens potential för behandling av psykisk ohälsa. Jag har skrivit flera större artiklar om de goda resultaten med terapeutiska doser av vitaminer och mineraler – läs om det i temanumret om ortomolekylär medicin och om nestorn Abram Hoffer (nr 4/2007), i mina artiklar om Bonnie Kaplans och Julia Rucklidges epokgörande forskning (nr 2/2010 samt 4/2014) och i artikeln om norrmannen Trond Bolås med medicinsk kommentar av överläkare Bo Jonsson (nr 4/2015). I Gøtzsches nya bok finns det faktiskt inte en enda referens till någon enda ortomolekylär forskare. Det är givetvis en brist. Vill man vara snäll i sin tolkning, så kan det helt enkelt vara så att Peter Gøtzsche ännu inte har fått upp ögonen för vare sig den forskning eller den behandlingspotential som finns och som baseras på våra kroppsegna ämnen. Eftersom Peter Gøtzsche trots allt är skolad i den skolmedicinska traditionen, så må det vara honom förlåtet att han så totalt har missat vitaminers och mineralers betydelse for hälsa och läkning. Låt oss därför hoppas att Peter Gøtzsche inför nästa bok har upptäckt den ortomolekylära medicinen och att han lyfter fram den som ytterligare ett viktigt alternativ till dagens misslyckade farmakologiska behandlingsstrategi.


5 tidningar per år

2000-Talets Vetenskaps lista med litteraturtips (pdf)

18-05-11
The End Of Alzheimer's, Dr Dale Bredesen
18-05-11
In the Dark, Jason Bawden-Smith
18-05-11
Långsamt vaknar vi upp, Ingemar Wärnström
18-05-11
18-05-11
18-10-18
Anticancer, David Servan-Schreiber
18-05-12
18-05-12
18-05-26
Aids tabu, Ingemar Ljungqvist
18-05-12
Rörelser som helar, Harald Blomberg
Startsida