Vägsaltet

- dess hälsoaspekter




av Sara Böhlmark och Jonas Berg

I Sverige finns absoluta gränsvärden för salt (NaCl) i dricksvattnet. För kloridjoner ges en teknisk anmärkan vid halter över 100 mg/l och en rekommenderad maximal koncentration på 300 mg/l anges också. För natriumjoner finns en rekommendation från WHO att värdet inte bör överstiga 120 mg/l.


Medicinsk forskning i USA antyder dock att natriumjonhalter på redan över 20 mg/l är skadliga före en betydande del av befolkningen. Det gäller främst personer med hjärt- och kärlsjukdomar samt små barn.
  På den kanadensiska landsbygden innehåller grundvattnet 10 mg klorid/l vatten, jämfört med ca 100 mg/liter i Torontoområdet. Intill kraftigt saltade vägar har 14.000 mg/liter uppmätts!


Salt som avvisningsmedel

I vårt samhälle idag ställer vi höga krav på att kunna förflytta oss mellan två punkter på ett snabbt och säkert sätt. Kraven på framkomlighet är lika stort på vintern, när snö och is tidvis täcker våra vägar. En av väghållarnas största uppgifter är därför att bekämpa halkan under vinterperioden.
  Förr, när trafikmängderna på våra vägar var små användes sand som halkbekämpningsmedel. Man blandade ofta salt i sanden för att förhindra att sanden frös till klumpar. Det visade sig dock snart vara mycket mera effektivt att använda rent salt, vilket man började med under 1960-talet. Dessutom slapp man sopa upp sanden från vägarna på våren.
  Ungefär samtidigt började dubbade vinterdäck att användas i allt större omfattning. Dubbdäck har goda friktionsegenskaper på packad snö och is. Dubbarna ruggar också upp ytan så att odubbade däck får bättre fäste. På vägar som halkbekämpats med tömedel, river dubbarna istället upp vägytan vilket ger upphov till smutsiga och slaskiga vägar.


Faror med saltet

Vintervägsaltet består till minst 98% av vanligt koksalt, det vill säga NaCl. Resterande 2% är till största delen vatten och gips. I saltet finns också två hundradels procent kaliumferrocyanid K3Fe(CN)6.
  Vägverket sprider årligen 200.000-300.000 ton och kommunerna omkring 100.000 ton salt per år på de svenska vägarna. Varje ton vägsalt innehåller 200 gram kaliumferrocyanid, vilket innebär att totalt upp till 80.000 kg cyanid sprids på de svenska vägarna varje år. Cyanider, vilka är klassade som miljöfarligt avfall och skall omhändertas för destruktion i specialanläggningar, kan enligt danska undersökningar frigöras från vägsaltet.


Saltets transport från vägen

För att förstå hur saltet påverkar naturen, är det viktigt att veta hur det transporteras bort från vägen. Transporten sker huvudsakligen på fyra olika sätt:
Stänk: När trafiken passerar stänker det salta dagvattnet upp på vegetationen. När det regnar rinner saltet av buskar och träd och hamnar så småningom i marken, där det perkolerar ner mot grundvattnet.
Avrinning: dagvattnet rinner av vägen och hamnar antingen direkt i marken vid vägen eller transporteras via diken, dagvattenledningar, eller dylikt till platser långt från vägen.
Plogning: vid plogningen av vägen dumpas ofta snön, som då innehåller en viss mängd salt på en annan plats.
Atmosfärisk spridning: när fordon passerar över det salta vattnet på vägen bildas, förutom stänket, en fin dimma bestående av små droppar av vatten. Dessa droppar avdunstar till en jämviktsstorlek och kan då transporteras långa sträckor med hjälp av vinden. Dock beräknas endast 1-1,5% av den totala mängden salt spridas med vinden.
  Enligt transportsätten ovan når en del av vintervägsaltet förr eller senare grundvattnet. Halten salt i grundvattnet är beroende av följande faktorer: mängd utspritt salt, avstånd från väg, typ, frekvens och mängd nederbörd, jordart, riktning och flöde av grundvattnet, dränering av vägen. Saltet rör sig huvudsakligen i löst form, uppdelat i negativt laddade kloridjoner och positivt laddade natriumjoner.


Saltets negativa effekter

Markens lermineral är normalt negativt laddade.
  Vid vittring och nedbrytning sker en jonersättning vilket innebär att viktiga mineraler (positiva joner såsom aluminium, kalcium och magnesium) frigörs och transporteras bort. Jonbytet gör också att den hydrauliska konduktiviteten minskar. Kloridjonerna binds däremot inte utan följer vattnets rörelser.
  Dessa förändringar påverkar växtförhållandena negativt, vilket kan leda till att vissa arter missgynnas till förmån för andra, mer härdiga arter.
  Växterna tar också upp det salta vattnet genom rötterna vilket också leder till skador. Hälften av det salt som sprids ut hamnar i grundvattnet och gör det illasmakande och ohälsosamt. Närliggande brunnar kan därför bli förstörda.


Vägslitage

Saltning innebär en temperaturchock för vägbanan, eftersom temperaturen inom någon minut kan sjunka från 0-6 till 21-26 minusgrader.
  Vägslitaget beror huvudsakligen på att saltet inklusive tillsatsämnen förstör asfaltens bindemedel samt att termochockerna orsakar söndersprängning av vägbanan. Vägverkets reaktion på så kallade termochocker är inte att minska saltningen, utan att man beställer en ny typ av asfalt vid nästa omläggning av vägbanan.
  Denna nya typ av asfalt är så tät att den inte släpper igenom smältvattnet. Konsekvensen av detta är att man istället måste ut och salta oftare. Smältvattnet ligger kvar på vägbanan och fryser när temperaturen faller åstadkommande blixthalka "made by" Vägverket!
  Enligt en undersökning redovisad av TVs Trafikmagasin är endast 5% av vägslitaget orsakat av dubbar, resten beror bland annat på vägsaltning.


Bilslitage

Rosten på våra bilar kostade 1987 enligt Staffan Hedlund på Korrosionsinstitutet 8,8 miljarder kronor och om man slutade salta skulle korrosionen minska till hälften.
  Vägsaltet orsakar även olyckor genom slitage på bilens mekaniska komponenter, främst genom att aluminiumdetaljer på bromssystemet vittrar sönder. Däcken är också en utsatt del. Bindemedlet i asfalten löses upp av vägsaltet. Det gör att gummit i däcken torkar ut och blir hårt som en ishockeypuck, vilket leder till sämre väghållning. Vägsaltet gör även att ytspänningen i vattnet försvinner, vilket resulterar i att vatten tränger in i vattentäta komponenter och bland annat förstör elektronik.


Andra aspekter

  • Älgar och renar tycker om salt. Vilket samband finns mellan viltolyckor och användning av vägsalt? Flera poliser och många trafikanter har noterat en ökad trafik av vilda djur längs de vägar som nyligen börjat saltas.
  • Arméns Hundskola har uttryckligen förbjudit rastning av sina hundar längs saltade vägar. Anledningen är att djurens trampdynor påverkas allvarligt av vägsaltet.
  • Modd bildas när Vägverket saltar vägbanan både före, under och efter snöfall. Detta kan leda till en slirigare och mer svårhanterlig vägbana, jämfört med en snöig plogad väg.
  • Saltade vägbanor ger upphov till sämre sikt. Smuts från vägbanan stänker upp på vindrutan framförallt vid möte. Vägmarkeringar och reflexer syns inte pga smutsen. Vägmärken smetar igen och bilarnas belysning räcker inte långt mot den svarta vintervägen jämfört med en vit vinterväg.



Alternativ och åtgärder

  • Förebyggande saltning är det mest effektiva sättet att bekämpa halkan och kräver därför en mindre mängd salt.
  • Användning av krossad kalk eller uppvärmd sand.
  • På bland annat flygplatser används metoden vattensand. Sandkornen fryser på så sätt fast på vägbanan och ger ett mycket gott halkskydd.
  • Saltning endast i mycket extrema fall (underkylt regn) samt i kraftiga mot och medlut.
  • Salt uppblandat med lite sand är en gammal metod.
  • Den bästa metoden är dock att försöka upplysa bilisterna om att hala väglag och höga hastigheter är mycket riskabelt.
En resa in i Norge är att rekommendera som studiebesök. Inget salt leder till lägre hastigheter, färre olyckor, inget väg- och broslitage och inga ishockeypuckshårda vinterdäck på bilarna!