Jag träffade en man på tåget som satt mitt emot honom i kupén. Mannen hade rakat huvud och var klädd i smutsiga jeans och en vit, lätt solkig T-shirt. Eftersom jag har arbetat inom psykiatrin kunde jag se att mannen led av någon form av psykisk sjukdom. Jag visste ganska bra hur man ska hantera människor med psykiska sjukdomar och kände därför ingen oro inför att sätta sig mittemot honom. Berättelsen som följde var mycket skakande…
Efter en stund vaknade mannen till. Han tittade yrvaket på mig och inledde med att på danska fråga mig om jag skulle resa långt. Jag berättade att jag var forskare inom hörsel- och balanssjukdomar och att jag var på väg hem efter att ha hållit några föreläsningar och haft några möten vid en medicinsk akademi i Spanien. Det medicinska området blev vägen till att vårt samtal öppnade sig på några sekunder. Mannen presenterade sig som Christian (fingerat namn) och började berätta om sina sjukdomar, vilka han ansåg berodde på hans arbete som soldat.Rekryt i Främlingslegionen
Redan som nittonåring hade han låtit sig rekryteras till Främlingslegionen, som har rykte om sig att vara den tuffaste militära utbildningen i världen. Christian berättade att träningen var mycket hård och att tiden i Främlingslegionen hade satt sina spår. Det värsta var att soldaterna hjärntvättades och berövades sin identitet.
– Soldater ska vara som maskiner. Det är likadant överallt, sa Christian. Vi tvingas att utföra bestialiska och barbariska handlingar.
– Allt går ut på att överleva i den värsta tänkbara av världar och träningen inriktas på att vinna man-mot-man-strider, enskilda attacker mot byar och fästen, stora slag och hela krig. Alla blir till slut psykiskt sjuka i en sådan tillvaro.
Christian hade sett mycket – alltför mycket. Han hade sett vänner stupa och dö en smärtsam död av kulor och splitterskador, slitas sönder av granater och bomber, förlora armar, ben och huvuden eller långsamt förtvina på grund av akut strålsjuka.
– Jag har avlagt ett tystnadslöfte, men det finns ingenting som kan hindra mig från att berätta om det som jag har sett och varit med om och om hur det går till i militära kretsar och krig, sa han.
Många av de soldater som Christian har kämpat tillsammans med har, precis som han, blivit psykiskt sjuka. De blev som levande lik – tomma själar med en raserad världsbild. De ungdomliga machodrömmarna hade snabbt förvandlats till en ursinnig kamp för överlevnad som gick ut på en enda sak – att döda någon annan innan man själv blev dödad.
– Det största själsproblemet är att varje gång som man dödar någon, så dör ytterligare en bit av en själv, sa han.
När Christians pappa dog drogs han ner i ett djupare psykotiskt tillstånd. Liksom de flesta soldater hade Christian ett automatvapen hemma. Det tillhör den paranoida delen av att vara soldat att alltid vara redo. En dag gick han ut med sitt vapen och sköt vilt omkring sig. Han siktade inte på någon men gick bärsärkargång och äventyrade många människors liv – inte i någon krigszon utan i centrala Köpenhamn. Polis och militär kom till platsen. Christian fångades, häktades, åtalades och dömdes till ett mycket långt fängelsestraff.
Besök av militären
Efter några månader i fängelset fick han besök av den danska militären. De undrade om han i utbyte mot benådning och frigivning kunde tänka sig att skriva på ett kontrakt som soldat i den danska armén. Christian sa ”ja” och skrev på kontraktet. En kort tid därefter blev han hämtad av militären. Han hade benådats och var fri, trots att han bara hade avtjänat några procent av sitt långa fängelsestraff. I Danmark är sådan benådning möjlig, eftersom landet är krigförande. Danmark krigförande? Ja, Danmark har deltagit med soldater i krigen i Afghanistan och Irak. Danmark gör sitt för världsfreden…
Christian säger att fängelset var mycket bättre än armén och kriget. I fängelset fick han lugn och ro. Anledningen till att han skrev på kontraktet med armén var att han övertalades. Militärerna indoktrinerade honom effektivt genom att måla upp en heroisk bild för honom. I sitt psykotiska tillstånd glömde han bort den fruktansvärda verkligheten. Eftersom han kände sig ensam och bortglömd, så trodde han att de skulle vara hans vänner. Nu inser han att alla militärer är varandras fiender – även när de slåss i en och samma armé.
Till Afghanistan och Irak
Christian skickades till Afghanistan. Han dödade utan att veta offrens namn, om de hade hustrur och barn eller gamla föräldrar som behövde försörjas. Hans förband jagade Usama bin Laden, vilken av USA och dess ledande politiker grundlöst och spekulativt hade utpekats som hjärnan bakom 9/11. Kriget i Afghanistan var baserat på en fiktion, men för soldaterna som hade åkt dit var kriget den bistra verkligheten.
Christians förband använde, liksom många andra, förbjuden ammunition som bestod av utarmat uran. Uranprojektiler är extremt tunga och pulveriseras av trycket när de träffar sina mål. Ju större projektiler som avfyras desto mer utarmat uran sprids i form av ett finfördelat, radioaktivt damm som förgiftar miljön och allt levande.
Så småningom förflyttades Christian till Irak och deltog i invasionskriget. Det var samma sorts motståndare, samma sorts ammunition och samma kamp för överlevnad som i Afghanistan.
I krig tar drogerna överhanden. Soldaterna knarkar amfetamin i kombination med heroin. De dricker mycket alkohol. Tillvaron kräver droger för att soldaterna ska stå ut med krigets fasor. Allt behöver förträngas och de flesta av soldaterna är extremt höga när de utför sina uppdrag. Drogerna kallas ”warrior boosters”. De tas av nästan alla stridande soldater.
Krigets offer
Skillnaden mellan Afghanistan och Irak är att i Afghanistan skjuter man endast på fienden, men i Irak skjuter alla på allt och alla. Till och med de irakiska soldaterna skjuter på civila landsmän. Vid ett tillfälle sköt irakiska soldater på en irakisk bil med en irakisk man som kom åkande på en vanlig genomfartsled mitt inne i Bagdad. Mannen sårades mycket allvarligt.
Den amerikanska militären såg sin chans att skaffa sig positiv publicitet. Så, de räddade mannen och tog honom till ett amerikanskt militärsjukhus. På sjukhuset stal någon den enda filt som den skadade, nakna mannen hade över sig. Filten var amerikansk och av hög kvalitet och var alltså eftertraktad bland irakier. Amerikanerna själva har gratis filtar. De får hur många de vill per person – det ser företaget Halliburton till. Ju mer materiel som förbrukas desto bättre! Varje konsumerad krigsprodukt ger ytterligare vinst åt aktieägarna som är de verkliga segrarna i krigen.
Om man får punktering på en lastbil så sticks den i brand. Sedan kvitterar man ut en ny när man kommer tillbaka till depån. Ingen frågar om orsaken till förlusten av en lastbil värd miljoner. Amerikanska staten betalar med intäkter från olja som utvinns i de intervenerade länderna. Halliburton ger god utdelning på investerat kapital.
Den skottskadade irakiern lades på operationsbordet och de amerikanska läkarna amputerade båda hans ben och dränerade bort det blod som tryckte på hans hjärna efter skadorna av den kula som hade träffat honom i skallbenet. När han efter läkningstiden satt neddrogad av smärtstillande medicin i en ny, modern rullstol utanför sjukhuset och väntade på att bli hämtad av sina anhöriga kom någon av hans landsmän och flyttade honom från rullstolen och satte honom i dammet på marken. Därefter var rullstolen borta för alltid.
Christian kommer ihåg irakierns tomma ansiktsuttryck. Familjen anklagade militären för att ha kränkt den numera rullstolsbundne mannen, men ingen av militärerna hade sett något från checkpointen utanför sjukhuset. Alla bilar som passerade in och ut undersöktes noggrant. Soldaterna hade varit upptagna med att leta efter bomber och andra vapen, men stöldgods hade man inte tid eller ork att söka efter. Den vanställde mannen fick ingen ny rullstol, men amerikanerna lyckades med sitt PR-knep och fick några anhängare till bland den irakiska befolkningen.
Vattenbristen
Bristen på rent vatten är enormt stor i Irak och behovet är omättligt. Allt vatten i vattenledningar och vattendrag är förorenat.
– Om man ger en familj tio liter rent vatten så blir man deras vän för livet, säger Christian.
Barnen springer i stora skockar efter lastbilar med soldater på flaken. Soldaterna visar upp vattenflaskor och kastar till slut ut en eller två. Ibland testar de hur länge och hur långt barnen orkar springa innan de ger upp. Ibland får barnen springa flera kilometer för en liten vattenflaska. Det har blivit en rolig lek med hoppfulla barn som allt oftare springer helt förgäves, barfota och med klapprande fötter på stekhet asfalt i ett Bagdad där temperaturen ibland kommer upp i över 50 grader i skuggan.
Som prenumerant på 2000-Talets Vetenskap kan du läsa fortsättningen på artikeln genom medlemsinloggning eller genom att beställa lösnummer 2/2015 på denna adress.
