En av 2000-Talets Vetenskaps läsare framförde till mig via en av föreningens styrelseledamöter att ”det där med att isbjörnarna hade blivit fler kunde ju absolut inte stämma”, och efter att ha läst Michael Zazzios artikel om det, så sade sig läsaren inte längre kunna lita på mig. Förutom denna information fick jag veta att läsaren inte hade Internet och således inte kunde kontrollera fakta på egen hand.
Kritiken från läsaren föranledde mig att åter granska de källor som låg till grund för mitt påstående i den sista av de tre artiklar som ingick i klimatartikelserien som publicerades i nummer 3/2018, 4/2018 samt 1/2019. Till min glädje fann jag förutom de redan kända källorna ännu fler vetenskapliga artiklar som gav ett mer än trovärdigt stöd för mitt ”djärva” påstående om att den globala isbjörnsstammen som på 1950-talet och vid fridlysningen år 1972 bestod av omkring 5000 individer numera ligger på omkring 20000 - 30 000 individer.Susan J Crockford som har gjort en mycket noggrann uppskattning av antalet isbjörnar i världen fann att den samlade isbjörnsstammen ligger på en nivå på ungefär 39 000 isbjörnar (avvikelseintervallet är på mellan 26 000-58 000 isbjörnar). I sammanhanget skall man komma ihåg att uppskattningen av det totala antalet isbjörnar baseras på förekomsten av isbjörnar inom vissa avgränsade områden där man räknar antalet observerade isbjörnar och sedan multiplicerar det med en faktor. Isbjörnarna är alltså i dag åtminstone fler än fem gånger så många som de var på 1950-talet och år 1972, och de kan till och med vara nästan tolv gånger så många. Denna uppskattning är enligt zoologen Susan J Crockford vetenskapligt försvarbar. Jag tog alltså inte till i överkant.
Susan J Crockford som har specialiserat sig på isbjörnar och vargar i den arktiska regionen framhåller att isbjörnarna har blivit en symbol för hotet från den påstådda globala uppvärmning som IPCC, vissa politiker, mindre nogräknade forskare och klimatalarmister påstår äga rum just nu. De vet inte vad de talar om eller så ljuger de bokstavligt talat.
I sin bok ”The Polar Bear Catastrophe that Never Happened” berättar Susan Crockford om hur isbjörnen blev en symbol för att främja hypotesen om katastrofala effekter av den globala uppvärmningen. Hon bevisar i boken hur tidningarna Time Magazine, New York Times och National Geographic bluffade genom att publicera bilder av svältande isbjörnar trots att just svält alltid har varit den vanligaste dödsorsaken bland isbjörnar. I boken skriver Susan Crockford även att kopplingen mellan att isbjörnar dör och att istäcket i Arktis skulle ha någon betydelse i det sammanhanget är rent nonsens. Isbjörnar kan, om de behöver det, simma mycket, mycket långt. En isbjörn observerades då den år 2008 simmade hela 58,9 mil på nio dagar. Den förflyttade sig otroliga 180 mil på 63 dagar.
Susan Crockford har bevisat att de modeller som används för att uppskatta det framtida antalet isbjörnar är minst lika felaktiga som IPCC:s klimatmodeller. Självfallet har Susan Crockford därmed inte blivit populär bland alla de forskare som tog fram de felaktiga modellerna och baserade dem på sina egna antaganden, vilka inte alls stämmer överens med verkligheten. De hade framförallt fel om hur sommarisen i Arktis påverkar isbjörnars överlevnadsförmåga, det vill säga under den tid av året som isbjörnarna inte behöver äta särskilt mycket och då inte heller behöver förflytta sig några längre sträckor.
 |
| State of the Polar Bear Report av Susan Crockford från år 2018. |
En stor andel av isbjörnsforskarna föll in i klimatalarmismen. Kanske berodde det på det enkla faktum att det där finns mer pengar till forskning (follow the money!). En hel del organisationer som är relaterade till detta område har dessutom tagits över av klimatalarmister som genom organisationerna breddar möjligheten att driva sin politiska agenda.
Susan Crockfords referensmaterial är mycket omfattande och innehåller det mesta som har skrivits om isbjörnar. Om man inte vill läsa hela hennes bok, så kan man i stället läsa hennes skrift ”State of the Polar Bear Report ” från år 2018.
Sanningen om isbjörnarnas antal och välmående har under det senaste året börjat att komma ut på allvar, och isbjörnen har på grund av det tappat sin känslomässiga ikonstatus för den påstådda globala uppvärmning som de facto inte sker. I stället för isbjörnar har nu klimatalarmisterna skaffat sig en ny ikon i form av flickan Greta Tunberg som rabblar politiska floskler som hennes uppdragsgivare har skrivit åt henne. Hon tilldelas näst intill religiös status. Hennes mamma påstår för övrigt att Greta med sina blotta ögon har den osannolika och övernaturliga förmågan att kunna se den för alla andra människor osynliga gasen koldioxid samtidigt som isbjörnarna i Arktis är aldrig så feta och välmående och dessutom ökar i antal.
