I begynnelsen fanns naturläkekonsten som var i samklang med naturen och människans självläkande förmåga. Genom årtusenden så förfinades naturläkekonsten och tog olika riktningar. Drivkraften var sunt förnuft och egna erfarenheter. Det var det sätt som både människor och djur använde sig av för att tillägna sig ny kunskap för överlevnad och utveckling.
Detta resulterade så småningom i en ”välfärd” där folk inte längre behövde dö av svält, törst, köld, orent vatten, farliga djur etcetera.Då framträdde en man som gjorde sig en stor förmögenhet på ett nyligen upptäckt ämne som bland annat gav folket ljus under dygnets mörka timmar. Han blev snart världens rikaste man och fick stort inflytande.
Den som är rik har också mycket att förlora. Därför kom mannen på följande idé. Om man kunde få alla att tro att samma ämne som gav dem ljus på natten även kunde ge dem hälsa så skulle familjens rikedom säkras i framtida generationer.
Problemet var bara att ämnet inte gav någon hälsa och alla föredrog den gamla naturläkekonsten vid händelse av sjukdom eller skada.
Genom sin stora makt och inflytande lyckades dock mannen att få till stånd en ny lag som löste problemet. Läkekonst skulle inte längre få praktiseras om man inte hade en så kallad ”evidens” och en "evidens" skulle kosta mer att köpa och behålla än vad de flesta hade råd att betala.
Som en följd av detta kunde endast de mest förmögna utövarna av läkekonst köpa ”evidenser” och för att ha råd med det så erbjöds de ensamrätt att sälja egna modifierade varianter av ämnet.
Enligt den nya lagen så skulle läkekonst från och med nu endast få utövas i särskilda hus, som kallades för sjukhus, och alla sjukhus skulle använda samma metod. Dessutom skulle de som utövade läkekonst inte längre få lära sig något om den gamla naturläkekonsten, särskilt inte den delen som betonade kostens betydelse för hälsan.
Så gick åren och människorna blev mystiskt nog allt sjukare i på den tiden mycket ovanliga och nya sjukdomar som fick många konstiga namn. Sjukdomarna kröp alltmer ned i åldrarna och till slut dog unga människor av sjukdomar som tidigare endast förekom hos äldre, trots att ”evidensen” fanns i alla mediciner och på alla sjukhus. Många människor började då att uppsöka de få som fortfarande praktiserade naturläkekonst.
Då sade mannens anhängare, som nu också hade blivit rika på att sälja "evidenser", att det behövdes ännu mer "evidens" och mindre naturläkekonst för att få bukt med den ökande ohälsan.
I ett litet avsides land inrättades därför en fabrik som skulle ge förnyad kraft och spridning till idén om "evidensen". I detta land rådde nämligen en slags tradition att foga sig till de som hade auktoritet och makt.
En viktig del av evidensfabrikens arbete var att producera idéer om att människornas eget förnuft och erfarenheter inte var pålitliga, vilket betydde att naturläkekonst inte kunde fungera. Man skulle i stället förlita sig på ”evidensen”.
Man uppfann dessutom ett nytt språkbruk som syftade till att ställa naturläkekonsten och dess anhängare i en sämre dager.
Ord såsom ”pseudovetenskap”, ”foliehatt”, ”kvacksalvare”, "förnekare" och ”konspirationsteoretiker” skulle användas som en sista utväg så fort ämnet kom upp till diskussion, trots att dessa ord i sig själva inte utstrålade särskilt mycket ”evidens”, men det utgjorde inget problem.
"Ord såsom pseudovetenskap, foliehatt, kvacksalvare, förnekare och konspirationsteoretiker skulle användas som en sista utväg så fort ämnet kom upp till diskussion"
Språkbruket vann mark och skapade klyftor och osämja inom grupper, mellan grannar och till och med familjemedlemmar.
Fabriken lät sig även inspireras av en gammal idé om hur man förföljer och anklagar de som vägrar att lyda auktoriteter. Därför införde man ett "brännmärke" som varje år delades ut till individer som inte lade sin förtröstan i ”evidensen”.
Evidensfabrikens arbete bidrog till att många naturläkare anklagades för att vara ”bluff” och fick därför inte fortsätta bedriva naturläkekonst. Andra fick böter, fängelse eller ännu värre straff.
Fastän fabrikens direktör hyllades i fina vetenskapliga kretsar som en slags kung för arbetet med ”evidensen” så lyckades man emellertid inte så bra i det stora hela.
Allt fler människor vände sig åter till den ”alternativa” naturläkekonsten när de hade hälsoproblem och upplevde att de där fick mycket bättre resultat och inga biverkningar, vilka var vanliga med ”evidensmedicinen”.
De insåg att den enda vägen för att bryta den nedåtgående spiralen av ohälsan i samhället var att utgå från uråldriga principer om kroppens egen självläkande förmåga och stärka den genom att ta vara på naturläkekonstens erfarenheter.
Evidensfabriken hade en kort glansperiod men upplöstes efterhand som det framkom att dess anhängare i hemlighet hade låtit sig behandlas med naturläkekonst och blivit botade. Dessa kom då till insikt om att vanligt förnuft samt egna och andras erfarenheter i många fall vägde tyngre och kunde innehålla mer sanning än ”evidens”.
